För några år sedan kallade jag mig kristen agnostiker. Detta eftersom jag var född in i kristenheten, faktiskt döpt men inte konfirmerad och hade principiellt avstått från att tycka något om Guds existens.
Men om jag var petnoga så var jag ateist. Detta eftersom jag ansåg att "det som man inte kan bekräfta kan man inte anse existera". En variant av Occams rakkniv. Jag förstår helt och fullt en sådan ståndpunkt. Den letar, likt Descartes efter en säker ståndpunkt, ett otvivelaktigt axiom.
Men likt Descartes slutsats (jag tvivlar alltså finns något) kommer den inte särskilt långt. Kant var mera ärlig i sin slutsats att det måste finnas något bortom våra sinnen. Men även han kom inte speciellt långt (kan du beskriva ett noumen?).